Gamla Skarpnäcks Vänner

 

Om aktiviteter och planer för Flaten

Aktiviteter vid badet

Besökare och boende vid Flatenbadet hade inte bara tillgång till bad och friluftsliv. Idrottsplanen strax söder om huvudingången inbjöd bland annat till fotboll, och en tennisbana och en minigolfbana fanns för de som ville använda dem. ”Restaurangen”, kiosken vid minigolfbanan och en sommaraffär säkrade att man kunde få glass, dricka och mat.

En del badgäster visade sig vara extra påhittiga, som en Roland Brant från Enskede. Den 10 juni 1950 ansökte han om att få hyra ut vilstolar à 75 öre mellan 8.00 och 19.00 till Flatens badgäster. En skrubb att ställa stolarna i hade Roland fixat. Allt var klart och planerat för bra företagande, men intendenten Lennart Hjort, handläggare för Flatenbadet på fritidsförvaltningen, tog tjugo dagar på sig innan han, den 30 juni, inte beviljade detta egenföretagande.

Längre fram denna sommar ville Flaten Tältarnas Kamratklubb ”mysa till det” med dans nere på serveringsbryggan. Ansökan gjordes av Fritz Asplund 12 augusti 1950. Här slog den påhittige intendenten Hjort till igen med att inte bevilja ”mys” på bryggan av ”principiella skäl”.

Påhittiga personer försökte få tillstånd till uthyrning av optimistjolle – Nej. Uthyrning av roddbåtar
– Nej.
Fem år senare när Fritz Asplund ansökte igen om tillstånd till midsommardans på serveringsbryggan, blev den beviljad!

”Det var denna sommar som Bosse tröttnade att skumpa omkring i mammas mage och ville ut. Tack intendent Lennart Hjort för danstillståndet!”

Evenemang vid badet

Flatenbadet var även ett omtyckt ställe för olika evenemang. Vad sägs om:

Bengt Schantz

Biltävlingar 1949/1950

Utvecklingsplaner

Stockholms Stadsarkiv

Plan på sportanläggning 1963

Medan alla glada lekar pågick på lekfältet, började det hända saker på Idrottsförvaltningen. I en tjänstememorial från den 25 januari 1962 kan vi läsa följande:
”Begreppet Flaten har på ett speciellt sätt ingått i allmänna medvetandet hos stadens innevånare. Emellertid står området och den miljonanläggning det rymmer stängd och outnyttjad under större delen av året, trots att det har utomordentliga förutsättningar att även kunna bli ett lämpligt sportcentrum under hela året.”

I mars 1962 etablerades tanken att Flaten skulle bli ett större sommar- och vintersportcentrum. Den dåvarande idrotts- och friluftsstyrelsen beslöt sig för att undersöka en omfattande utbyggnad av Flaten. Huvudstaden skulle därmed få hoppbackar av god nationell standard.
I april 1963 skriver en Karl Lilieqvist från Djurgårdens IF:
”Dessvärre blev Hammarbybacken aldrig vad vi och hela Stockholms backhoppare hade hoppats och räknat med. Trots mängder med eget arbete och trots bidrag inte minst från Eder har inte själva underhållet av backen kunnat hålla jämna steg med den ständigt pågående vandalisering och förstörelse som den är utsatt för från samhällets i dubbel bemärkelse nedrivande krafter! Hopptornet och trappan i nuvarande skick utgör onekligen en fara och bör därför snarast rivas.”

Senare samma månad, efter Djurgårdens brev, godkände Svenska Skidförbundet en rivning av Hammarby skidbacke eftersom skidförbundet räknade med att Idrottsstyrelsen planerade en hoppbackanläggning inom Flatenområdet.
Vid samma tid godkände idrotts- och friluftsstyrelsen, i en promemoria, ett framlagt förslag till uppfyllnad vid Flatenområdet samt utformning av ett vintersportcentrum.
På våren 1963 anmälde gatukontoret behov av en större tippningplats för överskottsmassor från byggnadsverksamheten. Nu samordnades behoven med att tippning skulle göras inom området mellan Flaten och Drevviken för att på sätt skapa fyra höjdpartier. I december 1963 ansökte gatunämnden om byggnadslov för tippning av överskottsmassorna. Tillståndet kom emellertid inte till användning eftersom tippningsplatsen i Högdalen kunde utökas.
Under 1960-talet hade behovet av ett närbeläget sommar- och vintersportcentrum inom kommunen förstärkts. Att fullfölja dessa planer utan tippning av överskottsmassorna ansågs vara omöjligt.
År 1967 ville dåvarande idrotts- och friluftsförvaltningen utnyttja överskottsmassorna från sjukhusbygget i Enskededalen. Detta gick inte heller eftersom sjukhusbygget fick ändrad byggnadsplan. Några år senare uppkom dock en ny möjlighet för att kunna förverkliga ett sportcentrum vid Flaten. Tippningen av överskottsmassor i Högdalen skulle upphöra under 1974. Gatukontoret föreslog därför, den 10 januari 1973, Fastighetskontoret att påbörja tippning av överskottsmassor vid Flaten. Fastighetskontoret tyckte i februari att området var väl lämpat för ändamålet att skapa ett vintersportstadion.
Joakim Garpe och Albin Thörnlund ville att en arkitekt- och konstnärstävling skulle utlysas beträffande skapandet av Flatentoppens utformning.
Frågan började nu få en evighetskänsla över sig och det blev ju som tur var inget av alla dessa storstilade planer.

Slutet för tältstugorna

1966 utfärdade byggnadsnämnden nya föreskrifter för tältstugorna:
”Tältstugor av regelstomme med beklädnad av masonit eller väv, som allmänt hade uppförts på stadens tältplatser, enligt byggnadslagskrifterna vore betrakta som byggnader, för vilka byggnadslov erfordrades.”

Här kom dödsstöten för alla tältstugor! Dessa campares tältstugor i friluftsområdet Flaten skulle sorteras in under begreppet byggnader.

Tältstugeområdet övergavs och en mer organiserad campingplats anlades en bit söder om huvudingången där den ännu återfinns. Platsen för tältstugorna är numera överväxt och det är bara en eller annan jordkällare i området som påminner om den tiden.

Efterord

Flaten och badet har också en historia efter slutet av 1960-talet, men där slutar vår berättelse. För oss som var med under badets storhetstid är det svårt att inte känna ledsnad över utvecklingen efter 1960-talet. Anläggningen byggdes för flertusentals badande och tanken var att där skulle finnas tiotals personer anställda för att se efter byggnader och badande. Att detta inte längre blev gångbart när charterresor, bilägande och sommarstugor lockade söderortsbarn mer än badbussar till Flaten kan vi förstå med vårt förnuft, men ändå inte acceptera känslomässigt. Vi kan ändå till slut, fullt ut, glädjas åt att området runt sjön numera är ett naturreservat och att den fina södertörnsnaturen i alla fall kommer finnas kvar här för framtidens barn och vuxna att njuta av.
Flatenskriften har tagits fram på Bosse Engstrands initiativ med bistånd av Kerstin Rehnman, Anders Wennersten och Janne Gustavsson.